rebeckanu

Allt som saknas är en konkret biljett , allt annat är klart. Jag kommer åka till London.

 Jag önskar det vore så lätt.

Det slår mig, att en gång älskat, alltid en älskare och en gång trasig, alltid trasig. Man kommer på bättre tankar och finner en annan mer lättsam tillvaro, men trots all ansträngning krävs det vara en doft eller sång och allt ligger precis intill ytan, nästan nåbart. Man känner salt smak i munnen och panik i kroppen.

 Hur kommer det sig att man har ett känsloregister så nära till hands, och som man aldrig tycks glömma bort när man inte ens kan memorera namn efter fyra veckor?

 I den stunden då allt detta cirkulerade i huvudet på mig insåg jag, jag är inte redo att träffa honom. Jag kan nästan svära på att hans närhet vid det första mötet, kinderna som slås samman och pussas, redan då kommer jag va förlorad. Vill jag gräva i det såret, vill jag minnas allt så nära?

 När en låt får mitt hjärta att stanna, vad ska då hans närhet göra mot mig?

 Jag vill till Paris.