rebeckanu

 Vår klockare är galen, människor generellt är lite små lustiga, och jag måste börja tänka på att det finns morgondagar, inte bara eviga nätter. Efterfests uppraggad klockan fem utanför spyan, i morgonljuset tog oss till Odenplan och en skön snubbe... Det var balkong i morgonljuset, hamburgare från stureplans grillen, en för många ciggaretter och två för många drinkar. Tre timmars sömn, sen taxi hem, planen var att stå utanför systembolaget vid tio och bara fortsätta resten av dagen, i nuläget är jag glad över att det ändå inte blev så... Vet inte riktgt vad jag ens gör uppe borde lägga mig och sova... Men det är sol och att ligga i solen är ännu mysigare, jardi jardi ska sova istället och hoppas att min lapp blir läst....

Temat är fåglar och tiden var lång men min knapp, så is lutändan vart det nog mest ett kreativt kaos med lite bra idéer men inget sammanhängande. Men nu har jag ett slivetr diplom där det står Rebeca Jonsson

Lisa Ekdahl - give me that slow knowing smile. www.style.com www.thesartorialist.blogspot.com Ingeb fruksot. Avslutat Forsberg, Diplom på silver papper. Avslutningsklänning till Matilda. Inte bara Stockholms äldsta innergård, utan även den vackraste. Lite tro, små steg. Håkan Hellström, magiskt men tragiskt. Jag klarar mig och det vet man. Jag älskar Lisa, min Lisa, åh Lisa.

 Har så mkt bilder att uppdatera på vår Milton i kollektivet, min nya snaggade frisyr, skärgårdskalas. Nu måste jag äta, klä min bror och peppa honom med självförtroende inför sin modelcasting, styla mig själv. Ta bort mina rosa naglar, tuppera mitt hår och massera fötterna inför sko valet. Oj vad högt det ska bli. Oj va, hög jag ska bli. Lisa, lisa, lisa.

Ciao.

och just det ja, min nacke snaggad, kort kort kort är det!

Done and Done!

Jag fryser och det har regnat idag, inte mycket, men det är känslan som räknas. Jag föll omkull med cykeln, grät och sjukanmälde mig. Ångrade mig och gick ner i Forsbergs källare för att känna mig ngt ännu ynkligare. En lite dag idag, massa att göra och inspirationen sipprar ut mellan fingrarna. Paris, Paris, Paris.

Vår i kollektivet på Svartmangatan, en mild fredags kväll på innergården, med levande ljus, massa filtar och Asta och Burrie som var på besök. Men som alltid blev det lite mkt av det goda och sex timmars sömnad dan efter blev rätt så tungt.

 Nu är all ansöknings papper inne och jag kan bara vänta in Juli månad och brevet.

Ett idée sökande som jag inte riktigt kan få stopp på, idéer är det som väcker min på morgonen, det som hejar på mig när jag springer runt skeppsholmen tillsammans med Marit Bergman, det som släcker mig på kvällen. det är kul och knasigt och jag har skapat planer av mina drömmar! Projektet/snöbollen har satts i rullning och har från och med idag ett namn. Jag ser allt framfrö mig och vägen dig känns kul/jobbig/inspirareande ja allt förutom tröttsam. Ge mig ett år som akademiker, ngr år av studier och praktik och du kommer hålla mig i din hand.

 Shit, har sprudlat hela morgonen och är nu helt slut, fastän huvudet frortfarande är i ruuuullning.

 Ciao

 Vilket sammanträffande att jag drog på mig din tröja imorrse när jag skulle ut och springa, men att jag slängde att den lika fort pga av den obehagliga känslan jag fick av att ha på mig den, nu fick jag just ett mail om samma tröja... 

 

dessa dagar, räkna tabbletter och veckor. Det slår en när man som minst vill ha det eller ens behöver det. Jag lackade ur, jag stödjer min tro, jag vill inte att ngn ska förlöjliga min tro. Jag vill bara vara ensam, och Hemavan är den sista platsen på jorden man vill vara det eller kan vara det. Blir galen och sentimental, vill bara ringa, men egentligen vill ag inte att någon ska svara. Jag vill inte ens äta godis....

 Föresten, glad påsk.

 Jag saknar blicken, att drunkna i ngns ögon för att man är så kär. För jag stirrar och stirrar men alla ögon bara stirrar tillbaks och jag ser inget, verkligen inget.... 

Jag har allt och ingenting att berätta om. Mina lungor rosslar och mina handlingar pausar upp och hinner ifatt mig. Det jag gör påverkar andra, man kunde tro att jag kommit längre. Men när man har bott ensam och upplevt ensamhet, så tar man varje chans till närhet, varje konversation lever man ut som om det vore sista. Varje kille tar man på som om man inte kommer få göra det igen. Det tar alltid tid att komma in i nya rutiner, nya banor, nytt tänk. Man måste få ha tid att vänja sig, känna in och känna efter. Imorrse vaknade jag och såg allt framför mig, samvetet och eländet. Jag fällde en tår, åt  tonfisk pasta och spelade mariocart. Tiden har rusat förbi mig och jag har befunnit mig i ett lycko tillstånd där den jag lärt mig att älska mest har blivit den sårade.  Men nu har jag vädrat ur lägenheten, kommit till mitt förnuft och på onsdag och hela familjen till hemavan. Nya krafter ocg förhoppningsvis lungor om håller, sen ska jag stanna i stockholm förbereda mig och avsluta.