rebeckanu

Jag har allt och ingenting att berätta om. Mina lungor rosslar och mina handlingar pausar upp och hinner ifatt mig. Det jag gör påverkar andra, man kunde tro att jag kommit längre. Men när man har bott ensam och upplevt ensamhet, så tar man varje chans till närhet, varje konversation lever man ut som om det vore sista. Varje kille tar man på som om man inte kommer få göra det igen. Det tar alltid tid att komma in i nya rutiner, nya banor, nytt tänk. Man måste få ha tid att vänja sig, känna in och känna efter. Imorrse vaknade jag och såg allt framför mig, samvetet och eländet. Jag fällde en tår, åt  tonfisk pasta och spelade mariocart. Tiden har rusat förbi mig och jag har befunnit mig i ett lycko tillstånd där den jag lärt mig att älska mest har blivit den sårade.  Men nu har jag vädrat ur lägenheten, kommit till mitt förnuft och på onsdag och hela familjen till hemavan. Nya krafter ocg förhoppningsvis lungor om håller, sen ska jag stanna i stockholm förbereda mig och avsluta.